Pol kand.

Det var den där känslan av att inte kunna känna om det var hjärtat eller tiden som stod still. Från att sitta och fundera över vilken typ av diagnos man har när man febrilt loggar in på antagning.se tre gånger i kvarten, bara för att se om resultaten släppts i förväg, till att fullständigt låta en liten mening få så stor inverkan. Tankarna. Ångesten över att behöva gå något jag aldrig velat gå. Ångesten över att inte veta vad fan det är jag vill. Men det är ju precis det här. Det är precis det här jag vill.

Till hösten kommer jag att diskutera politisk teori med människor med toppbetyg. Människor som antagligen, precis som jag, har drömmar om ambassader och utrikespolitik, men där hoppet kanske ibland måste backa för verkligheten. För det är ett tufft arbetsklimat för pol kandare.

”It’s not the fall…”

Om jag nu skulle ta och försöka ge mig på det här med blogg igen? När mina tidigare försök gång på gång fallit och kraschat mot intet har det samtidigt brustit något i mig. Jag vill ju skriva. Jag vill ju få ur mig vackra tankar och låta dem ta plats ute i cybervärlden, men jag inser att för att jag ska kunna hålla motivationen uppe så behöver min blogg bryta igenom alla barriärer och teman och krav som ställs på hur saker och ting ska fungera. Jag vill inte skriva en renodlad vardagsblogg. Inte heller en som bara kretsar kring politik eller musik. Jag vill bara vara jag. Och om, mot förmodan, någon skulle tycka att det låter intressant – då får en gärna stanna.