Alla inlägg av agnescsson

Om agnescsson

Officiellt till vänster. Hycklar åt höger med tiden. Frilansar. Debatterar. Läser. Skriver. Musicerar. Tränar. Jobbar. Twittrar. Lever.

Tentaångest

Hela världen talade om tentaångest. Den beskrev den i sin renaste form och blottades genom fruktan i varje ansiktsdrag. Jag hade hört historier om veckor av sömnens obefintliga närvaro. Om 5 kg upp. Om 5 kg ner. Om stress som lämnat fotsteg i form av magknip och andra fysiska företeelser. Jag visste så väl hur det skulle bli, hur det skulle kännas och hur mycket jobb det skulle bli. Jag visste ingenting alls. 

Annonser

Det är nu.

Jag har längtat så länge efter det här. 
Om två veckor så börjar jag läsa en kurs i journalistik på distans. En 15 hp-kurs, med fokus på det egna skrivandet. Jag har längtat så länge efter det här. Att äntligen få skriva med ett mål. Att få skriva för att jag måste, att få skriva med press. Allt annat har varit så kravlöst, men ändå med de största kraven av alla. 
Jag skriver oerhört mycket. Dikter, reportage, krönikor, ibland låttexter. Jag försöker hålla igång. Försöker öva mig genom att ta inspiration från olika författare och skribenter och skriva om deras texter så som jag skulle ha skrivit dem. Men jag publicerar sällan. Jag vet ju att det är därför som jag inte kan hålla igång en öppen blogg. Jag är på tok för mycket perfektionist. Jag är livrädd för att uppfattas som oduglig. Som dåligsämresämst. Det är därför jag tar den här kursen. För att jag kommer att bli tvungen att släppa tyglarna och skriva från hjärtat, samtidigt som jag ska blotta allt för okända människor som ska granska varje detalj. Jag är livrädd, men jag har längtat så länge efter det här. 

Dan före dan före dan

Jag antar att jag precis använt mig av dagens minst originella rubrik, men vad gör det?
Lagom till jul så sa min kära telefon tack och bock och lämnade mig bortom civilisationen. Det är nästan pinsamt att erkänna hur fruktansvärt beroende en blir av en fungerande mobiltelefon, särskilt när planerna för dagen bestod av att möta upp människor på obestämda platser och tider. Det fick bli en tidig julklapp och klapp på axeln till mig själv och nu sitter jag här med telefonen som jag lovat mig själv att aldrig skaffa.

Jag hade en jättemysig eftermiddag hos storebror i Nacka med familj, och Anton har farit till Thailand för att fira jul med familjen. Jag har knappt börjat känna av någon julstämning, men å andra sidan så är jag en sån där människa som tycker att det räcker att börja pynta dagen innan julafton.Skärmavbild 2013-12-22 kl. 19.45.19

Nystart – 2014

Vi kan ta det från början. 
Att blogga har för mig varit lite som att läsa böcker. Jag älskar egentligen att läsa. Jag älskar att äga böcker, titta och bläddra i dem, bara låta dem stå i bokhyllan – men jag är fruktansvärt dålig på att ta mig igenom många av dem. När jag väl hittar en bok som jag gillar så läser jag ut den av bara farten, men det ska till något riktigt bra för att viljan om att läsa – faktiskt ska bli något reellt och ordentligt. 
Precis så är det även med mig och bloggandet. Att skriva är något som jag verkligen tycker om. Jag har ju drivit bloggar förut, i flera former. När jag blev ordförande för Molto så startade vi en Ordförandeblogg, ett projekt som rann ut i sanden. När jag började plugga i Uppsala så startade jag en recceblogg via studenttidningen Ergo, och trots att jag ibland skriver där och jag har mina läsare, så finns det självklart saker som jag varken kan eller får skriva om i de sammanhanget – och jag tappar skrivsuget. Får jag inget att blogga om som jag verkligen vill blogga om, ja – då funkar det inte. Jag behöver ha något eget, något som bara jag får styra över, där jag kan ta plats – och just det är tanken med den här bloggen. 
Kanske håller det en vecka, kanske två – eller kanske, kanske så blir det här riktigt bra. Dessutom så ska jag ju börja läsa journalistik på distans till våren, vilket förhoppningsvis bidrar med otroligt mycket för mitt skrivande.
Bild 2013-12-21 kl. 16.40

En augustidag

Vi är så beroende av varandra, vi människor. Vi gläds med varandra. Vi sörjer och mår dåligt av umgänge, eller avsaknaden av det. 
Jag hade väl aldrig kunnat tro att det skulle bli såhär. Att jag på bara en dag eller två träffat människor som jag ska ha nytta av hela livet. Människor som kommer att prägla min tid i Uppsala, mina sista månader som tonåring och mina första år som vuxen. Men jag mår så bra där. Jag mår så bra att jag inte längre vill åka hem på helgerna. Att jag längtar tillbaka till pendeltåget som ska ta mig till min nya stad, och mitt nya hem. För där är hemma nu. Uppsala är hemma, och inget har aldrig någonsin varit mer hemma. 

Studierektorn förmedlar hopp. Hon har förberett ett tal om att njuta av tiden som student, och att kontakter och fest kan väga lika tungt som studierna i sig. Hon ser på oss och ler, medveten om att många av oss kommer att få våra drömmar krossade. Vi sitter där med samma mål. Kanske inte målade med samma färger och former, men motivet är detsamma – framgång. Vi vill något. Det är därför vi är här nu.

17 augusti

Och plötsligt flyr jag från allt jag byggt upp och kastar mig in i en värld av mysterium och oklara mönster. Oklara mönster och mitt huvud får inte fram en klar tanke. Det är så märkligt.
På så kort tid blev planer till verklighet, och de sista sommarkvällarna har varit för bra för att bara släppa taget och glädjas åt allt det nya som ska få växa och bli något större. Jag flyttar på tisdag. Och trots att det är bara är det dubbla avståndet till Stockholm, så är det ett steg jag aldrig tidigare tagit. Men det ska bli bra. Det måste det bli. 

Gammal magi

På första parkett tittar jag häpet på mannen på scenen, vars namn stod på biljetten. Han har precis framfört det konstigaste jag har sett. Det är i alla fall det jag tycker för stunden, för i nästa ögonblick har han ödmjukt gett sin publik möjlighet att låta läpparna sära på sig steget längre och spänt applådera utan att ha en aning om hur fan han kunde kapa av sina egna ben och snurra dem ett varv. 
Jag sitter tyst och häpet, för det mina ögon möter är okänt. Jag har fått lära mig att det inte är normalt att återställa förlorade kroppsdelar till sitt ursprung. Lika naturligt som att färgen grön är grön, och inte blå. 

Magi. Ett ord med en annorlunda laddning. Ett ord där de flesta skruvar lite på sig och även kan framkalla ett leende åt. För visst finns det inte, magi, allt det vi inte känner till. 
Vi klassar sådant som inte tycks normalt för övernaturligt. I en nedbrytning av ordet – sådant som inte kan vara naturligt för vår planet. Där klassar vi även in väsen som överskrider vår planets gränser, utomjordningar t.ex. Men, om vi leker med tanken på liv utanför våra gränser, då är det lika planerat som att vi lever på jorden. Då vi ofta ser oss som universums mittpunkt, är vår syn på universum och dess möjligheter till övrig existens inte särskilt ödmjuk. VI är inte metafysiska för oss, och säkert inte för eventuella rörelser utanför atmosfären.

Vi kan inte placera in övernaturlighet som ett ord med definition. Det är ett fullkomligt relativt begrepp i sin helhet, då ingen kan avgöra vad ordet egentligen innebär. 
En tv för 100 år sedan hade varit övernaturlig, likaså en bil på 1500-talet. Det hade kallats för trolldom och ägaren hade sannolikt bestraffats med döden. Vi väljer ofta att se vår tids människor som den mest intelligenta, och våra föregångare som oförståndiga – vad visste de som inte vi vet idag?
Vi kan dock glömma bort de faktum att varken universum eller evolutionen slutar här, och med den nya industialiseringen kommer det att gå fort, oroväckande fort.
Om 50 år kommer vi att se tillbaka på nutidens tankesystem och skratta. Vi kommer att använda oss av metoder som vi idag skulle sitta lika oförstående och titta på som när trollkarlar kapar av sina båda ben och vrider dem ett varv. Som ren magi.

Idag är Sverige ett av de mest sekulariserade länderna på jorden. Religionen är en livsåskådning och ett fritt val i vårt samhälle. Men på medeltiden var argumenten kring kristendomen inte bara åsikter. De var fakta. Man förlitade sig på människor som ansågs vara högre rankade, med mest kunskap och makt. Definitionen av auktoritet. Gick man emot tron klassades man som galen, ond. I modern tid ser kunskapen om fenomenet annorlunda ut.

På samma sätt var inte raser inom människoarten en ståndpunkt för somliga personer. Det var fakta.
Vi kan med detta konstatera att Rasbiologi är ett tidsbestämt begrepp. En uppfattning som genom tiden kunnat styrkas med ofullständiga försök och betraktats som sanning.

Tystnad

Tystnad, och jag hör hela världen.
Den spelar ackordet av ensamhet och sorg.
Tystnad, och då blir nu.
Det som sagts är det som sägs.
Tystnad, och sorlet leder mig bort.
Bort till det som en gång ska vara det som sagts.
Tystnad, och jag tänker på dig. 
Tystnad blir ljud och det vackraste jag vet.