En augustidag

Vi är så beroende av varandra, vi människor. Vi gläds med varandra. Vi sörjer och mår dåligt av umgänge, eller avsaknaden av det. 
Jag hade väl aldrig kunnat tro att det skulle bli såhär. Att jag på bara en dag eller två träffat människor som jag ska ha nytta av hela livet. Människor som kommer att prägla min tid i Uppsala, mina sista månader som tonåring och mina första år som vuxen. Men jag mår så bra där. Jag mår så bra att jag inte längre vill åka hem på helgerna. Att jag längtar tillbaka till pendeltåget som ska ta mig till min nya stad, och mitt nya hem. För där är hemma nu. Uppsala är hemma, och inget har aldrig någonsin varit mer hemma. 

Studierektorn förmedlar hopp. Hon har förberett ett tal om att njuta av tiden som student, och att kontakter och fest kan väga lika tungt som studierna i sig. Hon ser på oss och ler, medveten om att många av oss kommer att få våra drömmar krossade. Vi sitter där med samma mål. Kanske inte målade med samma färger och former, men motivet är detsamma – framgång. Vi vill något. Det är därför vi är här nu.
Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s